magiskastjarnan

Henke drog till jobbet nyss och jag sitter här vid köksbordet. Vi har inte sovit en blund inatt. Bebisen har varit vaken hela natten och jag har haft väldigt ont. Vi har legat i soffan och kollat på OC. Så fort man börjar se den serien så blir man beroende. Sen fick jag fotbad men ingenting hjälpte så nu ska jag börja titta på förlossningsvideos på tv. Bäst att förbereda sig i tid..

Har även fått en dos av skuldkänslor idag.
Jag förstår inte hur mina föräldrar orkade med mig när jag var som värst. Alla mina anfall, alla gånger mitt ex var tvungen att ropa på mamma sent på kvällen- alla sjukhusbesök mamma fick göra.
Kommer aldrig glömma den gången jag blev inlagd i Eskilstuna en hel vecka p.g.a epilepsin. Sista natten fick jag sådana svåra smärtor i magen. Mamma låg i sängen bredvid mig och jag hann bara säga till henne att jag hade ont sen hände allt så fort.

Jag fick ondare, det kändes som varje liten del av min kropp spände sig, ville explodera. Kändes som att magen ville vända sig. Jag skrek av smärta. Denna gång svimmade jag aldrig utan jag var vaken hela tiden. Kommer ihåg att mamma stod vid mitt huvud och skrek. Skrek för sig själv, skrek till läkarna. Det kom en läkare, en till, tre till. Jag tror att mamma sa att till slut stod det nog tio läkare runt mig och gav mig smärtstillande som kunde ha dödat en häst-ingenting hälpte.
Min kropp ville inte lägga av. Jag blev slut. Efter detta så kommer jag inte ihåg något alls förutom när jag vaknade till när läkarna sprang ner med mig på båren till intensiven. När jag tittade upp så hörde jag mammas röst. Hon skrek: Malin! Hon grät. Hon lät så uppgiven. Min mamma..Min mamma fick nog vara med om något som kunde ha varit det värsta som hänt. Hon kunde inte göra något. Bara vänta.

Dagen efter sa läkaren att jag inte hade ett epilepsianfall utan detta var något helt annat. Nu när jag tänker så var det min kropps sätt att säga ifrån. Då hade det redan gått så långt.

Tänk alla de gånger jag varit otrevlig mot mamma och pappa. Alla gånger jag kastade ut mamma från mitt rum bara för att hon frågade hur det var eller om jag behövde något.
Alla gånger mamma fick komma till mitt rum och lämna tallriken med mat bara för att jag inte orkade resa mig.
Har jag någonsin tänkt på hur mamma och pappa tog det? Hur deras förhållande fortfarande höll?
Mina föräldrar menade bara väl. De ville aldrig mig illa.
Idag är jag tacksam. Tacksam för att de trodde på mig. Trodde på att jag var stark och skulle klara sjukdomen.
Tacksam!

Hur kommer jag att reagera om mitt barn blir deprimerad?
Jag hoppas att jag kommer göra precis som mina föräldrar- förutom några undantag ;)

Tack för att ni bara fanns där när jag till slut ville prata eller när jag bara behövde en kram